Precis så som man brukar bli sjuk när man tillslut stannar upp och känner efter när det varit stressigt länge har nåt dykt upp i min lilla hjärna nu i lugnet efter stormen. Har inte haft tid att tänka och känna de senaste veckorna men nu är de här igen- hjärnspökena och fantasifostren.
.
Jag är så att jag måste agera på mina impulser. Ja, inte alla när som helst hur som helst. Såklart! Men när en vissa tankar dyker upp kan jag inte släppa dom utan de måste följa upp. Jag måste agera och prata om det. Jag har försökt att resonera med mig själv men det visar sig att jag inte alltid är den bästa att prata med. Tydligen vill jag inte mitt eget bästa alla gånger. Men det är lite min grej tror jag- älta saker fram och tillbaka, fram och tillbaka... vältra mig i elände, återupprepa sekvenser ur mitt liv i mitt huvud och känna allt igen. Självdestruktivt skulle nån kunna säga. Säkert sant.
.
Jaja, slut på deppet. För idag iallafall. Men jag kan inte låta bli att fundera över livet och framtiden. Jag saknar mitt liv. Jag saknar mitt andra liv. Jag saknar mitt gamla liv. Bli inte rädd, jag är inte schizofren. Lite förvirrad bara. Så här en helt vanlig onsdag. Inga konstigheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar