Sen sist har jag...

Saknat och längtat.

Fikat med fantastiska Agnes som alltid ger mig sån energi att det är löjligt! Vi kan sitta och diskutera de mest deprimerande ämnena och ändå skuttar jag därifrån. Lite starkare, lite bättre.

Tränat alldeles för mycket. Tränat alldeles för lite.

Gett bort en uppstoppad fågel i 30-års present.

Ätit massa god mat. Polska specialiteter, amerikansk brunch, mexikanskt kött serverat med stekta bananer(!) och Ikeas julbord(Jo det var helt ok faktiskt!). Och en massa gott lussegott på det!

Bakat en massa. Misslyckats med hälften. Jag och köket är inte vänner!

Gråtit på riktigt för första gången i år.

Varit på bio och sett Tintin. Filmbetyg: 2,5/5. Look i coola 3D-brillor: 5/5!

Varit stjärngosse.

Spelat roligt spel som gav mig flashbacks till den gamla goda tiden då jag och Krizz utan konstigheter kunde spela Monopol eller plöja en rad andra sällskapsspel en hel dag. Det var tider det! Mer sånt.

Varit på Jul på Liseberg och blivit några kronor fattigare och tyvärr inte några stora chokladvinster rikare.

I'm alive!

Jo, jag lever! Tro det eller ej. Bloggen har tråkigt nog hamnat lite i skym undan på sistonde men nog lever jag alltid. På gott och ont ibland känns det som. Jag har sagt det förut och jag säger det igen- det är både lycka och olycka att vara en känslomänniska. Någon som följer sina känslor till max och bara slukas upp av dom. Bra som dåliga känslor. När jag mår som bäst mår jag så fantastisk så det gör bara att beskriva som att jag är hög. Hög på livet. Allt är underbart och det finns inte ett hinder eller problem i världen jag inte kan överkomma eller lösa.

Och så finns de där andra dagarna och stunderna. De då jag bara vill gräva ner mig (bara mig, ingen annan) och inte dö men ta en paus tills jag tagit mitt förnuft till fånga.  För det är ingen som får mig att må så dåligt som jag själv. Jag och mina jävla hjärnspöken är min värsta fiende! Vet inte om det är bra eller dåligt att veta om sina spöken, hur de fungerar och när de kommer eller om det vore lättare att bara vara och agera och deala med efterföljderna som en naiv och oerfaren människa. Nu vet jag precis när de är påväg, i vilka situationer de kommer, hur många de är och vad de kommer göra med mig. Och de bara kommer! Tar över helt.

Jag vet inte vad som är värst egentligen? Hjärnspökena i sig eller det de gör med mig. Tankarna eller de känslorna som kommer med dom? Jag vet svaret. Den iskalla känslan när den där tomheten sveper över mig är det värsta. Bevikelsen över att inte kunna värja sig från de där förbannade spökena. Rädslan för att de inte bara ska skada mig utan även andra.

S U C K för mig.

Hemåt

Om en vecka är jag tillbaka i götet igen men innan dess är det jag som ska få mig en rejäl dos av snö! På torsdag bär det av hemåt för lite julfirande tillsammans med familjen. Rent mentalt har jag lämnat jobbet och satt mig på tåget för länge sen. I år blir det dock bara tre stackars dagar hemma. Plus två fantastiska resdagar på tågen! Som tur är kommer Krizzy hem och gör mig sällskap hem. UNDERBART!