Livet är lustigt. Jag lever sällan i nuet utan längtar hela tiden bort till något eller någon som förhoppningsvis finns i framtiden. Ibland också till något eller någon som varit. Sällan är jag nöjd, eller snarare tillfreds, med det som är nu. Men ibland händer: Det bara slår mig- hur bra jag mår här och nu och vad jag faktiskt gillar och älskar mitt liv! Det är inte en långvarig känsla utan kanske bara några sekunder, minuter eller timmar om jag har tur. Sen återgår jag till den där längtan till något annat långt borta. Långt borta i både tid och rum.
Vet jag ens vad det är jag längtar bort till? Jag tror ju det men när jag väl har det i min närhet är det inte bra ändå. Det senaste uppbrottet med någon var det lättaste någonsin. Aldrig har ett avslut känts så befriande. Hur mycket jag oftast ogillar att vara singel har jag, trots att jag träffat en i stort sett ofelaktig(på pappret iaf) kille, aldrig velat vara mer singel. Vad försöker Livet säga mig egentligen? Suck.
Jag är så less på att längta bort! För vem vet om jag ens kommer att gilla det där och då? Antagligen sitter jag då och längtar tillbaka till nu... Hur som helst tar jag tag i mig själv och börjar gilla läget from nu. Varje sekund, minut, timmar och kanske till och med dagar!
