Tänk hur många gånger jag varit ledsen i livet. Så ledsen att jag trott att jag ska dö. När jag var liten grät jag så att jag fick andnöd och hjärtont när päronen tvingade mig städa mitt rum. Bortskämda snorunge, jag vet. Sen kom tårar över hästar och tillslut pojkar.
.
Min första riktiga pojkvän, dvs första gången det inte var på "fråga chans"-stadiet och man faktiskt gjorde nåt liiiitet mer än att bara snegla på varandra på håll, var M. Jag blev efter några dagars velande upp över öronen kär och sen var vi ihop i 1 månad. När det tog slut grät jag mig till sömns till Jewels Foolish games och jag blir än idag lite småkär när jag ser honom. Då trodde jag att det var det ledsnaste(?) jag någonsin kunde bli.
.
Två pojkvänner senare...
En idiot som min kära mor fick nog av och gick då helt enkelt och hälsade på honom och sa honom ett par sanningens ord. Tack mamma! (såhär i efterhand kan jag ju vara tacksam. DÅ gräts det floder av pinsamhetstårar. Men jag visste inte bättre vid 16 års ålder)
Sen ett halvseriöst förhållande på 4månader som slutade i en otroligt ful otrohetssoppa. Utan vidare tårar dock, konstigt nog. Fast jo. Det gräts en hel del till Reamonns Supergirl. Det är fortfarande lite av min låt...
.
Jag har varit förskonad från tårar som har med annat än krossade hjärtan att göra. Jag har endast förlorat en farmor och en gammelmorfar. Jag har visst gråtit för dem. Men mest för dem de lämnat efter sig.
.
Känns hemskt att klaga på att jag inte får fira jul med min käre far för att han jobbar, när andra inte ens har båda sina föräldrar vid liv... Jag borde skämmas.
.
Med MrEx gräts det. Mycket. Och de senaste 1½åren har varit fyllt av tårar. Ledsna, arga, tomma och besvikna tårar. Och det har nästan inte funnits en enda låt som inte har handlat om mig, oss eller uppbrottet. Om det så har varit en enda strof. Och så som jag för lääääänge sen trodde att this is it- jag kan inte bli ledsnare än så här, har jag känt under den här tiden också.
.
Men så slår det mig! Det här är ju ingenting! Jag har förhoppningsvis 60år till att leva och jag tänker på hur det kommer komma situationer och människor i min väg som kommer göra mig ledsen och såra mig. Och så småning om kommer både familj och vänner gå bort. Det är smärta. Det är tårar.
.
Usch, jag orkar inte tänka på det. Men det slog mig bara att man kommer bli sårad och vara ledsen många många gånger till här i livet... Suck.
Bara att ta sig en titt på extreme homemakeover när man är ensam hemma om man vill öva på att grina lite... =)
SvaraRaderaVarför inte de klyschiga gråtlåtarna som "love hurts" och de där då? För cool för det kanske?
Kommer håg att det blev en del Nirvana i tidiga tonåren för min del fanns mycket depp att hämta ur de låtarna hehe
Annars har det gråtits floder till Goo goo dolls låt iris under limpans tonår....jag håller med grenis, extreme homemakeover och såklart armageddon när Harry ska offra sig för hela världen....då fälls det en å annan...
SvaraRaderaGråta is the shit, allt känns ju helt klart bättre efteråt...
GRENIZ- Tror jag e den enda som inte gråter åt Extreme homemakover. Inte av den anledningen som ni andra gör iaf. Jag gråter isåf för att jag skäms över att jag sitter o klagar men har det rätt bra trots allt. Pinsamt.
SvaraRaderaOch jodå, jag har en skiva med alla de där gamla klassikerna som Love Hurts, When a man loves a woman och Forever young. De har visst framkallat en del tårar genom åren de också. :P
LIMPIS- Ja den låten e ju fin alltså! Och armageddon!? SNYFT! Plus en hel drös andra filmer! Och det är nog bra att gråta emellanåt- rensa kropp och själ liksom!