Livet, kärleken och all annan skit.

.

Nu har det snart gått en vecka sen jag fick mitt hjärta krossat. Krossat hjärta, vaddå!? tänker ni. Men jo, så är det. Anledningen till att jag inte berättat om personen i fråga är att det kändes alldeles för bra för att vara sant. Vilket det också i slutänden visade sig vara, tyvärr.

.

Jag har varit ledsen. Gråtit. Jag har varit arg. Svurit och skrikit. Men mest arg. Lustigt nog inte på honom utan på livet. Hade jag trott på Gud hade jag varit förbannad på honom, men nu finns inte han i min värld utan jag tror på Livet. Att livet är som det är och sker som det gör av en anledning. För att det ska vara så. Det är bara att hänga med och se vart livet tar en och acceptera alla turer.

.

Denna gång har jag dock jättesvårt att acceptera att det ska vara såhär. Varför släpper livet in en så genuint fin och bra människa i mitt liv om han ändå inte ska få vara kvar? Varför får han komma in i mitt liv och få mig att känna saker jag så sällan fått känna? Varför får livet mig att hoppas och tro på någon och något igen? VARFÖR!? Jag har terroriserat min omgivning med dessa frågor hela veckan. Suttit hemma och vridit och vänt på livet, skakat på huvudet och varit arg och förvånad hur livet kan göra såhär och vad meningen med allt är.

.

Saker och ting sker av en anledning. Personer kommer och går i livet. Vissa stannar kvar, vissa går vidare efter att ha gjort ett mer eller mindre stort intryck och avtryck. Så är det bara. Och fram till nu så har jag varit helt okej med detta. De personer som lämnat mig och som jag lämnat bakom mig har varit det rätta. Jag om någon vet också hur det är att försöka återuppliva något gammalt för att se om jag/vi kanske ändå gjorde fel i att gå vidare. Jag har haft fel varje gång! De som det inte fungerat med där och då fungerar heller inte här och nu.

.

Detta avsked gör lite extra ont av det faktum att vi skiljdes åt av den anledning att det inte fungerar just här och nu snarare än att vi inte tycker om varandra. Dålig tajming i livet helt enkelt. En annan tid och annan plats kanske hade ändrat förutsättningarna. Kanske inte. Det lär jag aldrig få veta...

.

Hur länge jag ska älta den här skiten återstår att se. Trots att han bara funnits i mitt liv en månad så har han lämnat ett sådant avtryck. Men det är bara att acceptera att ännu en bit, en ganska stor bit dessutom, av mitt lilla hjärta är borta. Hur svårt det än är och hur ont det än gör.

.

Jäkla skitliv.