.
Alltid när det händer något speciellt i mitt liv tvingar jag mig själv till självransakan. Det behöver inte hänt något jättehemskt eller jättejobbigt utan ibland bara små saker som får mig att behöva ta en tankeställare hur jag är och lever mitt liv.
.
Just nu vrider och vänder jag på mig själv rätt mycket tack vare den där förlorade hjärtebiten ni vet...
.
Att jag är en känslomänniska vet alla vid det här laget. Att jag aldrig vet när det är dags att hålla tyst. Att jag är extremt plump. Att jag är är sådär lite lagomt bitter. Att jag är expert på att vrida och vända på saker-älta och vägra släppa något innan jag fått fram ett svar. Sådan är jag. Det vet jag. Och ni.
.
Funderat lite här i dagarna och även kommit fram till att jag är lite av en dramaqueen. Men när jag känner saker är det ofta mycket och tydligt. Detta gäller alla känslor. Och då måste de ut! De finns inget stopp. På gott och ont. Den här ledsna, uppgivna och hopplösa känslan som infunnit sig den senaste tiden lär knappas undgått någon i min närhet. Kan ha nämnt något om att livet suger och är orättvist till stackars tanten i köket på jobbet idag t.ex... Men lika väl som när jag först träffade honom och undrade vad jag gjort för att förtjäna en sådan man i mitt liv undrar jag nu vad jag gjort för att förtjäna att INTE få ha en så fin man i mitt liv..? Dramaqueen var det ja..!
.
Funderat lite. Om alla känslor i min kropp tar sig ett större uttryck än situationer och personer egentligen ger belägg(?) för? Om jag förstorar upp känslor omedvetet? Jag vill verkligen inte tro att det är så i detta fall men börjar ändå undra i sökandet efter ett svar...
.
Undrar om jag inbillat mig allt bara? Om jag lurat mig själv att tro och tycka att den här människan är så genuint fin och bra? Lurat mig själv att allt var och kunde bli hur bra som helst? Jag vill ju inte tro att det bara var jag som kände det så men har jag fel? Jag kanske var så upp i det blå att jag inte förstod bättre? Kan jag ha missuppfattat situationen så? Var det bara jag?
.
Jag vill tro att den bild jag fått av honom är en sann bild men så kommer hjärnspökena krypandes... Det vore ju inte första gången jag blir lurad eller visar prov på hur dålig människokännare jag kan vara i så fall. Jag menar- efter 5-6år med MrEx visade det ju sig ändå i slutänden att jag inte kände honom så väl som jag trodde ändå..! Så vad vet jag?
.
Så den stora frågan är ju om jag blivit totalt jäkla lurad? Av mig själv? Av honom? Av oss båda? Jag vet svaret på en fråga iallafall: NEJ! Jag har kan inte ha lurat mig själv. Jag är alldeles för listig för det. Och alldeles för dålig på att luras också för den delen...
.
Draaaaammaa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar