25-årskris

När MrEx markerade sin 25-årsdag i almenackan med "25-ÅRSKRIS" skrattade jag bara. Inte längre. Nu står det helt plötsligt "25-årskris" i min almenacka med... Vad hände? Kanske var det att hela mitt liv som var planerat bara försvann. Borta. Helt plötsligt känner jag mig gammal iallafall.

.

Jag hade en plan. En livsplan. Den skapades någon gång i början på gymnasiet. Då bestämde jag hur mitt liv skulle se ut de kommande åren; Vad jag skulle plugga, vart jag skulle flytta, vad jag skulle bli när jag blev stor, när jag skulle skaffa barn nr1 och när jag skulle skaffa barn nr2 osv. Ett schema över livet. Det kändes bra. Då.

.

Nu känns det där schemat inte alls lika tryggt och bra längre. Jag är nämligen försenad till lektion "Skaffa barn nr1". Jag är flera år försenad. Okej, först skulle jag ha barn när jag var 20. Det var ju lite tokigt, det fattade jag också och gjorde en liten schemaändring och flyttade fram till 23 och sen till 25, men nu då? Men det är inte själva barn-grejjen som stör mig utan det faktum att jag hade ett uppsatt mål som jag nu inte uppnått.

.

Detta är bara en liten del i min 25-årskris. Det som skrämmer mig mest är saker jag lagt mig till med på senaste tiden;

- Stör mig på "dagens ungdom"

- Mumlar och skakar på huvudet åt barn och ungdomar på stan "Humf...kids!"

- Kollar på "dagens ungdom" och tänker "åh, det var tider det!"

.

Men det värsta är ändå när jag i höstas vaknade kl 02 av att det var fest i huset och jag kunde sjunga med i låtarna. Jag lyfte luren och ringde securitas. Utan att tveka en sekund. Och här innan jul så hade grannen fest. Kl 22.30 (!!!) gick någon ut i trappuppgången och sa någonting om att ringa polisen...

.

Hur som helst är väl bara allt det här någon slags försmak av vad som komma skall för om jag kollar efter i almenackan så är det inte förrän den 21juli 25-årskrisen ska infinna sig. Jag är redo.