2011 var det mest händelselösa året på länge. Inget år som kommer att gå till historien bortsett från en väldigt viktig sak...
Jag börjar på ett nytt jobb och lägger ner själ och hjärta i att göra det så bra jag bara kan. Så pass att jag tillslut inte vet vad det är för dag, eller vad jag gjorde igår eller vad personer omkring med heter. En svimning och spilld mjölk över allt senare får jag lov att inse att jobbet inte är allt.
Jag flyttar in i min alldeles egna 1:a hands lägenhet och blir kombo igen. När jag sen bor själv igen sätter projekt "pimpa-in-lya" igång. Efter många vändor hit och dit och sökande efter den perfekta mattan, tv-bänken mm får jag tillslut till min lya! Dock står en tavla fortfarande på golvet men det är en annan femma.
Jag lovar mig själv att sluta älta och vara bitter tar jag tag i mitt kärleksliv igen. Den ena dejten är värre än den andra och jag blir mörkrädd över vad livet erbjuder. Jag försöker se utanför mina vanliga önskemål och krav och ge andra en chans men att jag då får träffa f r e a k s är en underdrift.
Jag gråter ovanligt lite. Saknaden efter Djävulskatten och gamla barn får mig att gråta. Plus att en väldigt nära person gör mig så ledsen att jag sedan tar igen förlorade tårar med råge.
En relativt sol- och händelselös sommar gör att jag i slutet av säsongen är mitt blekaste september-jag på många många år. Inte badade jag nått heller...
Min längtan efter kärlek gör att jag inledet något väldigt litet men väldigt onödigt med någon väldigt onödig. Ett par månader med ett virrvarr av känslor. Känslan av att vilja varvat med känslan av och längtan efter att vara fri. Lär mig på vägen att en square peg aldrig kommer passa ett round hole. Och att tanken på att föreslå ett öppet förhållande sällan är ett teckan på att det är rätt eller ens bra. Aldrig har ett uppbrott känts så befriande.
Jag tränar och tränar men kommer som vanligt aldrig riktigt i den där drömformen. Jag råkar dock hamna i mitt livs form i september(!) vilket inte alls rimmar med Beach 2011. Jag lessnar dessutom på Friskis och byter, trots att det svider i plånboken, tillbaka till SATS.
Jag fortsätter att insupa så mycket musik och livemusik jag bara kan. Om jag så ska göra det själv! Daniel Adams Ray, Erik Hassle, Håkan Hellström, Jonathan Johansson, Yran och Way out west mm Musik är livet.
Under året reser jag till London inte mindre än två gånger! Mer eller mindre bra shopping i gott sällskap. Jag älskar fortfarande London.
Även om jag och mina vänner inte gjort några spektakulära saker under året har vi haft många bra, fina och roliga stunder tillsammans.
Efter många grodor träffade jag tillslut någon riktigt bra! Någon som slår allt och alla med hästlängder. Aldrig någonsin har väl någon fått mig att känna så mycket. Alldeles alldeles underbart men efter alla tidigare misstag och misslyckanden också väldigt jobbigt.
2011 var mitt känslomässigt jobbigaste, olyckligaste OCH lyckligaste år på länge. Det var länge sen jag mådde så dåligt samtidigt som jag aldrig svävat så högt, mått så bra och varit så glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar