Sömnlös I Göteborg.

Tog det tre veckor för mig att vänja mig vid sällskap i sängen? Tydligen. Och nu när Krizz hänger hos killen den här veckan är mardrömmarna tillbaka som på beställning. Suck.

.

.

Jag lider av sömnparalys. Det går i perioder men i natt var det direkt skrattretande. Spenderade min tid från ungefär kl 03 med att om och om igen vakna med panik och varken kunna röra mig eller ropa på hjälp. Detta hände kanske 6-7 ggr. Jag minns inte så väl just från inatt men vanligtvis är det lite hallucinationer med i bilden. Som att någon eller några är i rummet t.ex. Riktigt läskigt och riktigt jobbigt.

.

Men det har hänt mer konstigheter i sömnen på sistonde. Under en av de sista nätterna i förra lyan vaknade jag av att micron spårat ur och bara stod och pep. Pip-pip-pip. Lessnar tillslut och går upp till köket för att stänga av den. Då är fönstret till trappuppgången öppet så jag stänger det i samma veva som jag bankar till micron ordentligt så den slutar pipa. I samma sekund som jag glider ner i sängen igen slår det mig att jag inte alls har något fönster ut till nån trappuppgång..! Jag skrattar för mig själv och tänker att det måste sett helt sjukt ut, hur jag försöker stänga det där fönstret som jag så tydligt nyss sett! Någon minut senare slår det mig att jag inte heller har en micro!!! Vad händer???

.

Så jag och min sömn är inte riktigt vänner just nu. Jag vill nästan inte lägga mig bara för det. 27år och mörkrädd? Som att vara 8år igen och vara rädd för spöket i pappas garderob... suck.

Kvällens vaggvisa.