I'm alive!

Jo, jag lever! Tro det eller ej. Bloggen har tråkigt nog hamnat lite i skym undan på sistonde men nog lever jag alltid. På gott och ont ibland känns det som. Jag har sagt det förut och jag säger det igen- det är både lycka och olycka att vara en känslomänniska. Någon som följer sina känslor till max och bara slukas upp av dom. Bra som dåliga känslor. När jag mår som bäst mår jag så fantastisk så det gör bara att beskriva som att jag är hög. Hög på livet. Allt är underbart och det finns inte ett hinder eller problem i världen jag inte kan överkomma eller lösa.

Och så finns de där andra dagarna och stunderna. De då jag bara vill gräva ner mig (bara mig, ingen annan) och inte dö men ta en paus tills jag tagit mitt förnuft till fånga.  För det är ingen som får mig att må så dåligt som jag själv. Jag och mina jävla hjärnspöken är min värsta fiende! Vet inte om det är bra eller dåligt att veta om sina spöken, hur de fungerar och när de kommer eller om det vore lättare att bara vara och agera och deala med efterföljderna som en naiv och oerfaren människa. Nu vet jag precis när de är påväg, i vilka situationer de kommer, hur många de är och vad de kommer göra med mig. Och de bara kommer! Tar över helt.

Jag vet inte vad som är värst egentligen? Hjärnspökena i sig eller det de gör med mig. Tankarna eller de känslorna som kommer med dom? Jag vet svaret. Den iskalla känslan när den där tomheten sveper över mig är det värsta. Bevikelsen över att inte kunna värja sig från de där förbannade spökena. Rädslan för att de inte bara ska skada mig utan även andra.

S U C K för mig.