Ibland är det enda jag vill att känna. Känna blodet slå. Samtidigt som i samma stund det händer så stänger jag av. Önsketänkande. Jag kan inte stänga av. Det är både för- och nackdelen med att vara en känslomänniska- känslorna finns där! Och syns. De går inte att dölja. Men jag gör mitt bästa. Jag känner känslan en hundradels sekund och sen omvärderar jag. Förminskar dom. Paketerar om och organisarar om i röran. Lägger den lilla känslan långt långt inne, på ett sånt där bra ställe som jag lätt glömmer bort. För min egen skull. Men så lätt lurar jag inte mig själv. Tyvärr. Ibland är det enda jag vill att inte känna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar