En känsla.

Eller två.

.

Att hjärtat och hjärnan är oense beträffande killar är ingen ovanlighet. Det är väl mer regel än undantag så att säga. I mitt fall iallafall. Men mitt nya problem är i och för sig inget nytt för mig men fenomenet har diskuterats rätt flitigt den senaste tiden tillsammans med mina vänner...

.

När jag nyss träffat MrEx var jag extremt osäker på hela grejen. Jag hade en förtutfattad mening om honom och trodde aldrig på ett ord han sa. Jag vred och vände allt i mitt huvud så att allt han sa bara var tomma ord för att verka märkvärdig eller för få som han ville. Det gick som tur va över snabbt- jag fick ge med mig och inse att han inte alls var en "luv". En luv är vad jag idag kallar ett svin. Sen gick ju det där som det gick... Åt helvete! Men ändå.

.

Just den osäkerhetskänslan har jag efter det trott bara var något jag kände då. Jag var 19år, allmänt osäker och hade blivit lurad någon enstaka gång. Man skulle ju kunna tro att denna känsla skulle ha försvunnit med åren, men icke! Vilket i sig inte är jättekonstigt då jag sedan dess gått på ett par rejäla nitar. Blivit sårad och lurad. De luxe. Inte konstigt att jag efter dessa ovärda turer inte har så mycket till tilltro på killar egentligen..!

.

Att bli lurad och känna sig dum är värsta känslan och största skräcken! Samtidigt som jag har svårt att lita på de där typerna vill jag inte vara den som är den. Jag vill tro gott om folk tills jag eventuellt, men förhoppningsvis inte, blir bevisad motsatsen. Jag vill inte misstro någon eller automatiskt tro att jag blir förd bakom ljuset. Det virrvarr dessa känslor skapar i mitt lilla huvud är inte nådigt. I'm going crazy!